Jag blir alltid så förvånad, hur allting bara händer
Trötthet.
Vaknade med halsont imorse. Vaknade hos Filip.
Ville inte stiga upp utan låg kvar i sängen
tills det bara var en halvtimme kvar innan bussen gick.
Men det var värt stressen. De där sista minuterna av total avkoppling i en varm säng
med huvudet vilande på en kudde som luktar Filip.
Ja, det var verkligen värt stressen.
Imorgon hoppas jag på att få träffa Sofia - min söta, underbara Sofia.
Skulle behöva se hennes smittande leende, det var så länge sen nu.
Snälla, bli frisk! Eller smitta mig så att vi kan vara sjuka tillsammans! <3
Jag är så trött på livet här.
Vill bort bort bort bort bort bort bort, och bara ta med mig det som verkligen betyder.
Snart kommer jag Rajja, och då ska vi dränka allt som gör oss ledsna i skratt och kramar.
Fan, vad jag saknar dig.
Har kommit fram till att det förflutna är svårt att handskas med.
Man ska helst leva i nuet.
Det är ömt i halsen. Det kliar.
Jag låter som en kråka
Inte har jag fått något gjort i skolan idag heller.
Tröttheten förvandlades till fniss och dagen blev ytterst oseriös.
Varje gång det händer, kommer jag hem med ångest.
Jag vet inte riktigt varför..
Ja, jag vet. Tre blogginlägg och majoriteten har varit deppiga.
Men....Jag skyller på att det är mörkt.
Och kallt.
Och grått.
Och ensamt.. för tillfället.
/ Sandra
