It's not the fall that hurts, it's when you hit the ground

Idag kändes det som att mina vingar rycktes bort.
Jag föll som en sten. Det gjorde ont som fan.
Sen bet jag ihop, gjorde mig iordning och gick ut i solen.
Var ute i 40 minuter. Satt nere vid sjön och bara var.
Tittade på ankorna och folk som passerade på cykelvägen.
Jag kände mig tom och full på samma gång.
Det kanske är mig det är fel på?
Mina ögon kanske ser omvärlden i ett förvrängt perspektiv?
Vill inte veta om det är så, just nu.
Nu vill jag bara att mamma ska komma hem så att jag kan
låtsas vara glad, och äta för första gången idag.

Jag saknar Rajja!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0