CantStandMe

Idag känner jag mig ensam..
Fick en timme med Filip, men han försvann snabbare än han dök upp..
Jag ser mig omkring i mitt rum men känner ingenting.
Ingen impuls av att ta mig samman och göra något.
Jag vill bara lägga mig i min säng, dra täcket över huvudet och bara vara.

Vad hände med tvåtusensju? Allting bara hände innan jag hann fatta något.
Året började som det tidigare hade sett ut, bara aningen olyckligare.
Rätt som det var, var ett två års långt förhållande avslutat och min dåvarande tillvaro rasade.
Helt plötsligt var jag i Örebro och firade min pappas 40års dag på ett hotell med min familj.
Efter det insåg jag värdet av äkta vänskap och familjens stöd.

Ett par månader av tvivel och dålig självkänsla kom jag över mig själv och insåg att livet inte Måste suga. Det fanns alltid någon som brydde sig om mig och som fick mig att må bra igen.
Vissa genom att bara finnas där, andra genom att visa sin kärlek på andra sätt.
Speciellt en kille, som åkte hem till mig klockan elva en vardagskväll och sedan gick igenom hela Lessebo och bara pratade med mig, för att han ville.
En kille som sprang över en mil för att få träffa mig.
Jag var speciell för honom och det fick mig att le igen.
Efter två månader av regn och en massa jobb på Kosta Kafé befann jag mig helt plötsligt i Thailand med killen jag älskade och jag fick se och uppleva saker jag aldrig upplevt förut.
När vi kom hem därifrån uppstod ett virrvarr av händelser.
Flytt, gymnasiet, vardagstristess, födelsedag och en tripp till sjukhuset.



Jag har många gånger under det senaste året ställt frågan
"Håller jag på att tappa greppet?" till mig själv.
Men nej, jag har inte tappat greppet. Jag har bara tappat fästet då och då.
Och jag har alltid lyckats hitta det igen.

Så välkommen tvåtusenåtta. Det är bäst för dig att du blir jävligt bra!
För jag ska iallafall försöka göra en totalrenovering av mig själv.
- Sandra