CantStandMe

idag är en såndär riktigt dålig dag.
jag vill inte, orkar inte, kan inte.
ska strax gå och dra täcket över huvudet och försvinna..

eftersom jag definitvt inte har något roligt att skriva nu, så ska ni få en preview av min novell..
har inte korrekturläst än så ni får ha överseende med stavfel och konstiga meningar.

" Han hade bestämt sig nu. Efter tre långa månader av tveksamhet så var beslutet äntligen taget. Han kände en blandning av längtan, upprymdhet och rädsla. Allting blandades ihop till en tjock massa och han kunde inte urskilja vilken av känslorna som tog överhand.
   Hans slitna gympaskor fann det gråa golvet med mer målmedvetna steg idag än vanligt. Han hade inte försökt göra någonting annorlunda med sig själv. Håret låg platt mot huvudet, som vanligt. Den beiga täckjackan spände kring det runda magpartiet, som vanligt. Hans blåa jeans var aningen för korta, eftersom hans mamma handlade alla kläder från Röda korset och det var svårt att hitta något som passade honom. Så missanpassad han var.
   Han såg sitt skåp nu. Han kunde inte låta bli att småle för sig själv. Inga mer begagnade kläder, inga fler krossade glasögon och ingen mer förödmjukelse. Han såg ner på sin hand samtidigt som han vred om nyckeln. Han studerade sina händer. Fingrarna såg ut som små korvar och under naglarna hade smuts fastnat. Han hade inte brytt sig om att försöka tvätta bort det. Det spelade ändå ingen roll längre.
   Bänken var hård och byxorna såg ut att bli ännu kortare när han satte sig ner. Han slöt ögonen för en stund och njöt av tystnaden. Det var oftast inget folk i skolan klockan sju så han brukade vara där samtidigt som lärarna för att få en timme för sig själv. En timme av tystnad och stillhet, utan att behöva sitta instängd i en cigarettluktande lägenhet med en skrikande mamma och en alkoholiserad pappa.
Väskan höll han ett hårt grepp om. Innehållet fick bara han ta del av och han visste att resten av skolans elever skulle vara där om 30 minuter. Planeringen var enkel. Han skulle stå ut fram till lunch och sedan skrida till verket. Han öppnade väskan och rotade runt lite, sedan drog han upp en bok. Han petade upp glasögonen som hela tiden envisades med att glida ner på nästippen och fortsatte sedan läsa där han hade slutat.
   Folket dök upp snabbare än vanligt, tyckte han. Klumpen i magen dök upp trots att den inte behövde, inte idag, men han kunde inte hindra sina kroppsliga instinkter. Han ville springa och gömma sig på toaletten, ta skydd i klassrummet eller bara gå hem men det fick han inte. Inte idag. Han var tvungen att vara stark.
Alexander och Mikael kom först. De pratade om helgens fester och vilka brudar de hade dragit över. Han fick hejda en fnysning och begrava sig i sin bok igen. Ingen hade någonsin frågat honom, vad han hade gjort i helgen, om han hade träffat någon. Men varför skulle de, han var bara ett missfoster. Inte tillräckligt smart för att kunna göra deras skolarbeten och inte tillräckligt dum för att gå i särskola.
   Än så länge var han bara luft för dem, men han visste att det snart skulle vända. Så snart resten av deras lilla gäng dök upp så skulle deras självförtroende växa och de skulle börja leta efter sin hackkyckling. Honom. Det dröjde ungefär elva minuter innan Pontus och Ali dök upp. Tre minuter senare anslöt sig André. Nu var de fulltaliga och han väntade bara på stunden då de skulle upptäcka honom. Han sneglade försiktigt upp över boken och mötte Pontus blick. "Fan!" tänkte han och önskade att han bara hade fortsatt läsa. Han visste att vad som än skulle hända nu, inte skulle spela någon roll, inte egentligen, men oron i magen växte sig ändå större.
"Nej, men. Är det inte skolan lilla retard som sitter här alldeles ensam?"
"Lilla? Du menar väl ändå Stora, eller hur Micke?" Alis skratt ekade genom korridoren. Några stämde in, andra låtsades som att de inte hade hört. Han svalde hårt och svarade inte. Pontus snappade åt sig boken han höll i sina händer och den hastiga rörelsen fick honom att hoppa till. "

enjoy
- Sandra